Jordbro - 1993
1993 grävde arkeologer ut två stenåldersboplatser i Jordbro. En jägarboplats bredvid pendeltågsspåret (östra sidan) strax söder om Jordbro pendeltågsstation och strax norr om Jordbrogravfältet. Denna stenåldersboplats är den äldsta som hittats i Mälardalen, 7000 år gammal! I norra delen av Jordbro industriområde, mittemot Osramfabriken vid norra sidan av nya vägen mot Huddinge, blev Haninges största stenåldersboplats och en av de största på Södertörn utgräven. Läs nedan vad arkeologen Roger Wikell (uppväxt i Jordbro) skriver om dessa intressanta utgrävningar.
(Fotografierna nedan har jag scannat in från mina pappersfoton)
Mälardalens äldsta stenåldersboplats
Här står Roger Wikell på boplatsen invid pendeltågsspåret. Stenarna ligger hästskoformat. De har fungerat som tyngder för tältduken. Roger visade oss en slipsten som de hittat. Den hade legat upp och nedvänd för att ingen skulle knycka den. Det tog 7000 år (!) innan någon skulle göra det. Denna typ av slipsten finns inte i trakten. Närmsta stället är i Eskilstunatrakten!
Detta anslag fanns uppsatt på utgrävningsplatsen:
På grund av den rörliga livsföring man hade under den här tiden, då man flyttade mellan sina jakt o insamlingsläger inom sitt resursområde, så var man tvungen att ha tält. Vi har preliminärt tolkat den hästskoformade strängen av stenar som tyngder till ett tält. Öppningen vetter mot nordväst, d v s bort från den dåtida stranden. Troligtvis har man gjort detta för att få skydd från vinden, när den ligger på från havet. Stenarna har då haft som funktion att täta mot drag från markytan. Ett par större stenar kan ha ingått i konstruktionen, oklart ännu hur. Detta är den första hydda från äldre stenålder (Mesolitikum) som har upptäckts och grävts ut i Mälardalen. Alldeles till höger om hyddans ingång har vi funnit en slagplats. D v s en plats där man suttit och tillverkat skrapor, pilspetsar, knivar och andra egna verktyg. Eftersom flinta inte finns naturligt i Stockholmstrakten så har stenåldersmänniskorna varit hänvisade till den lokalt förekommande kvartsen. Relativt stora mängder kvarts har vi funnit här. Dessutom haar vi hittat trasiga brynen o slipstenar, på vilka yxor, knivar, nålar o harpuner har vässats. Ett flertal fragment av yxor, ofta en flisa av eggen, har påträffats. Fynd som berättar om dagligt liv för under 6000 år sedan ...
Så här skriver Roger Wikell om Jordbroboplatserna:
De båda boplatserna från stenåldern är utmärkta med svarta
prickar på kartan. Litorinahavet gick upp så här högt upp och
täckte området där Jordbro centrum (J:et på kartan) idag ligger.
Några fynd nedan från utgrävningen av Haninges största stenålderboplats strax norr om Jordbro industriområde, små stenyxor och en slipsten.
Så här kan stenyxeskaften ha sett ut.
1993 grävde arkeologer ut två stenåldersboplatser i Jordbro. En jägarboplats bredvid pendeltågsspåret (östra sidan) strax söder om Jordbro pendeltågsstation och strax norr om Jordbrogravfältet. Denna stenåldersboplats är den äldsta som hittats i Mälardalen, 7000 år gammal! I norra delen av Jordbro industriområde, mittemot Osramfabriken vid norra sidan av nya vägen mot Huddinge, blev Haninges största stenåldersboplats och en av de största på Södertörn utgräven. Läs nedan vad arkeologen Roger Wikell (uppväxt i Jordbro) skriver om dessa intressanta utgrävningar.
(Fotografierna nedan har jag scannat in från mina pappersfoton)
Mälardalens äldsta stenåldersboplats
Här står Roger Wikell på boplatsen invid pendeltågsspåret. Stenarna ligger hästskoformat. De har fungerat som tyngder för tältduken. Roger visade oss en slipsten som de hittat. Den hade legat upp och nedvänd för att ingen skulle knycka den. Det tog 7000 år (!) innan någon skulle göra det. Denna typ av slipsten finns inte i trakten. Närmsta stället är i Eskilstunatrakten!
Detta anslag fanns uppsatt på utgrävningsplatsen:
På grund av den rörliga livsföring man hade under den här tiden, då man flyttade mellan sina jakt o insamlingsläger inom sitt resursområde, så var man tvungen att ha tält. Vi har preliminärt tolkat den hästskoformade strängen av stenar som tyngder till ett tält. Öppningen vetter mot nordväst, d v s bort från den dåtida stranden. Troligtvis har man gjort detta för att få skydd från vinden, när den ligger på från havet. Stenarna har då haft som funktion att täta mot drag från markytan. Ett par större stenar kan ha ingått i konstruktionen, oklart ännu hur. Detta är den första hydda från äldre stenålder (Mesolitikum) som har upptäckts och grävts ut i Mälardalen. Alldeles till höger om hyddans ingång har vi funnit en slagplats. D v s en plats där man suttit och tillverkat skrapor, pilspetsar, knivar och andra egna verktyg. Eftersom flinta inte finns naturligt i Stockholmstrakten så har stenåldersmänniskorna varit hänvisade till den lokalt förekommande kvartsen. Relativt stora mängder kvarts har vi funnit här. Dessutom haar vi hittat trasiga brynen o slipstenar, på vilka yxor, knivar, nålar o harpuner har vässats. Ett flertal fragment av yxor, ofta en flisa av eggen, har påträffats. Fynd som berättar om dagligt liv för under 6000 år sedan ...
Så här skriver Roger Wikell om Jordbroboplatserna:
Strax söder om Jordbro i Haninge, intill järnvägen mot Nynäshamn, ligger en 7000-årig boplats. Plastsen ser inte märkvärdig ut idag, bara en sydsluttning med tallskog. En stig som från Jordbro station följer järnvägsstaketet söderut, leder över boplatsen. Där stiger delar sig, med en fortsättning längs staketet, och en ner mot Jordbrogravfältet, ligger boplatsen.
De båda boplatserna från stenåldern är utmärkta med svarta
prickar på kartan. Litorinahavet gick upp så här högt upp och
täckte området där Jordbro centrum (J:et på kartan) idag ligger.
(Karta Roger Wikell)
För sitt inre kan man föreställa sig hur platsen en gång såg ut. Berghällen i öster bildade en utskjutande udde, som gav den långgrunda viken ett jämförelsevis skyddat läge. Mot söder vette boplatsen mot en större öppen fjärd av Litorinahavet. Himmelsranden bröts av en grupp koppar och skär, som är skogshöjderna öster om bussgaraget vid Ribby i Västerhaninge. Man skulle kunna likna platsens läge vid det som man i dag möter vid Årsta havsbad.
Vid 1993 års arkeologiska utgrävning på denna plats påträffades resterna från stenåldersmänniskornas härdar och kokgropar. Brända benflisor av säl visar vad som tillagades. Även tänder från vildsvinskultingar hittades, vilket pekar på att boplatsen användes på sensommaren. Boplatsen mest uppmärksammade fynd var en halvcirkelformad krets av stenar. Den kan ha varit resterna av en hydda.
Fynden bestod främst av stora mängder bearbetad kvarts. Den är en hård bergart, som i trakter utan flinta användes för att tillverka olika eggverktyg som skrapor, pilspetsar, knivar m m. Tre s k slagplatser kunde grävas ut. En slagplats är den verkstad där stensmeden satt och tillverkade redskap. En sådan plats känns igen på stora mängder kvartssplitter.
Slagplatserna låg omedelbart intill härdarna eller kokgroparna, och det var också här de flesta benflisorna påträffades. Men även på boplatsens övriga delar hittades kvarts och annat avfall – renhållningen var med andra ord inte den bästa.
Härdarna och kokgroparna består till stor del av söndereldad sten. Vid matlagning gick man tillväga på flera sätt. En metod var att lägga stenar som hettats upp i elden i en skinnsäck med vatten med följd att vattnet snabbt blev upphettat och började koka. Eller så tillagade man kött och fisk, kanske kryddat med örter, i en kokgrop. Det gick till på så sätt att man växelvis varvade heta stenar med mat som packats i in i löv och bark. När gropen var full, täcktes alltsammans över med sand och lämnades stå någon timme. Under tiden ångkokade maten.
Efter upprepad användning sprack stenarna sönder. De kastades då åt sidan. Vid den arkeologiska undersökningen påträffades drygt 1 000 kg skärvsten, vilket ger en fingervisning om intensitet på kokbestyren.
Två fynd som ger en ögonblicksbild av stenåldersmänniskorna är de slipstenar av röd sandsten som hittades. Båda var upp- och nedvända så att de låg med slipytan nedåt. Den jägare, som sist slipade sin yxa eller harpun på slipstenen, hade vänt på den för att skydda slipytan från väder och vind. Av någon okänd anledning kom ingen tillbaka, inte förrän arkeologerna anlände – 7000 år senare!
Iakttagelser av nomadfolk som fortfarande lever på stenåldersnivå visar att det är sannolikt att människorna på Södertörn för 7000 år sedan också levde i små grupper. En grupp omfattade 25 personer, vilket motsvarar en par kärnfamiljer och några ur den äldre generationen. Gruppen stod ofta i släktskap med andra liknande grupper. Tillsammans bildade de en stam, som utnyttjade naturresurserna inom ett bestämt område.
Stenåldersfolk som levde på jakt, fiske och insamling av växter hade en god naturkännedom. De visste var de skulle finna kvarts och grönsten för redskapstillverkning, vilka växter som var ätliga, hur olika träslag var beskaffade, var aborrgrunden fanns o s v. De hade kunskap om när på året skilda naturresurser kunde tas till vara. Boplatsen vid Jordbro kan ha ingått i ett system av säsongsmässigt utnyttjade boplatser. Kanske vistades de här under några sommarveckor. Man kan tolka denna boplats som en tillfällig lägerplats som användes för säljakt och fiske. Med sina kanoter paddlade de ut till jakt- och fiskevatten vid kobbar och skär.
Av en helt annan karaktär är den stora boplats som undersöktes i norra änden av Jordbro industriområde (den övre punkten på kartan). I dag skär en trafikled rakt igenom fornlämningen. På stenåldern låg denna plats vid en skyddad vid som mynnade ut i ett långsträckt sund (se kartan). Noret, som på den tiden var en viktig farled, förband det öppna havet utanför Jordbro med en stor fjärd norr om dagens Handen. I dag återstår endast sjöarna Rudan, Lillrudan och Lillsjön som spännande rester av de långa sundet.
Denna boplats vid Jordbro industriområde är den största kända i Haninge, en av de största på Södertörn. Mängden tillvaratagna fynd, ca 100 000 stycken, och inte minst storleken på de många kokgroparna, ca 4 m i diameter och 1 m djupa, visar att denna plats har haft en annan betydelse än lägerplatsen vid järnvägen. Möjligen har den varit en samlingsplats för de skilda grupperna i en stam.
För sitt inre kan man föreställa sig hur platsen en gång såg ut. Berghällen i öster bildade en utskjutande udde, som gav den långgrunda viken ett jämförelsevis skyddat läge. Mot söder vette boplatsen mot en större öppen fjärd av Litorinahavet. Himmelsranden bröts av en grupp koppar och skär, som är skogshöjderna öster om bussgaraget vid Ribby i Västerhaninge. Man skulle kunna likna platsens läge vid det som man i dag möter vid Årsta havsbad.
Vid 1993 års arkeologiska utgrävning på denna plats påträffades resterna från stenåldersmänniskornas härdar och kokgropar. Brända benflisor av säl visar vad som tillagades. Även tänder från vildsvinskultingar hittades, vilket pekar på att boplatsen användes på sensommaren. Boplatsen mest uppmärksammade fynd var en halvcirkelformad krets av stenar. Den kan ha varit resterna av en hydda.
Fynden bestod främst av stora mängder bearbetad kvarts. Den är en hård bergart, som i trakter utan flinta användes för att tillverka olika eggverktyg som skrapor, pilspetsar, knivar m m. Tre s k slagplatser kunde grävas ut. En slagplats är den verkstad där stensmeden satt och tillverkade redskap. En sådan plats känns igen på stora mängder kvartssplitter.
Slagplatserna låg omedelbart intill härdarna eller kokgroparna, och det var också här de flesta benflisorna påträffades. Men även på boplatsens övriga delar hittades kvarts och annat avfall – renhållningen var med andra ord inte den bästa.
Härdarna och kokgroparna består till stor del av söndereldad sten. Vid matlagning gick man tillväga på flera sätt. En metod var att lägga stenar som hettats upp i elden i en skinnsäck med vatten med följd att vattnet snabbt blev upphettat och började koka. Eller så tillagade man kött och fisk, kanske kryddat med örter, i en kokgrop. Det gick till på så sätt att man växelvis varvade heta stenar med mat som packats i in i löv och bark. När gropen var full, täcktes alltsammans över med sand och lämnades stå någon timme. Under tiden ångkokade maten.
Efter upprepad användning sprack stenarna sönder. De kastades då åt sidan. Vid den arkeologiska undersökningen påträffades drygt 1 000 kg skärvsten, vilket ger en fingervisning om intensitet på kokbestyren.
Två fynd som ger en ögonblicksbild av stenåldersmänniskorna är de slipstenar av röd sandsten som hittades. Båda var upp- och nedvända så att de låg med slipytan nedåt. Den jägare, som sist slipade sin yxa eller harpun på slipstenen, hade vänt på den för att skydda slipytan från väder och vind. Av någon okänd anledning kom ingen tillbaka, inte förrän arkeologerna anlände – 7000 år senare!
Iakttagelser av nomadfolk som fortfarande lever på stenåldersnivå visar att det är sannolikt att människorna på Södertörn för 7000 år sedan också levde i små grupper. En grupp omfattade 25 personer, vilket motsvarar en par kärnfamiljer och några ur den äldre generationen. Gruppen stod ofta i släktskap med andra liknande grupper. Tillsammans bildade de en stam, som utnyttjade naturresurserna inom ett bestämt område.
Stenåldersfolk som levde på jakt, fiske och insamling av växter hade en god naturkännedom. De visste var de skulle finna kvarts och grönsten för redskapstillverkning, vilka växter som var ätliga, hur olika träslag var beskaffade, var aborrgrunden fanns o s v. De hade kunskap om när på året skilda naturresurser kunde tas till vara. Boplatsen vid Jordbro kan ha ingått i ett system av säsongsmässigt utnyttjade boplatser. Kanske vistades de här under några sommarveckor. Man kan tolka denna boplats som en tillfällig lägerplats som användes för säljakt och fiske. Med sina kanoter paddlade de ut till jakt- och fiskevatten vid kobbar och skär.
Av en helt annan karaktär är den stora boplats som undersöktes i norra änden av Jordbro industriområde (den övre punkten på kartan). I dag skär en trafikled rakt igenom fornlämningen. På stenåldern låg denna plats vid en skyddad vid som mynnade ut i ett långsträckt sund (se kartan). Noret, som på den tiden var en viktig farled, förband det öppna havet utanför Jordbro med en stor fjärd norr om dagens Handen. I dag återstår endast sjöarna Rudan, Lillrudan och Lillsjön som spännande rester av de långa sundet.
Denna boplats vid Jordbro industriområde är den största kända i Haninge, en av de största på Södertörn. Mängden tillvaratagna fynd, ca 100 000 stycken, och inte minst storleken på de många kokgroparna, ca 4 m i diameter och 1 m djupa, visar att denna plats har haft en annan betydelse än lägerplatsen vid järnvägen. Möjligen har den varit en samlingsplats för de skilda grupperna i en stam.
Några fynd nedan från utgrävningen av Haninges största stenålderboplats strax norr om Jordbro industriområde, små stenyxor och en slipsten.
Så här kan stenyxeskaften ha sett ut.
Kommentarer