"Boplatsen ligger i en sluttning ner från höjdpartiet vid Ösmo kyrka, ett par mil norr om Nynäshamn. Det som i dag är öppna betes- och hagmarker, genomskurna av väg 73, var under stenåldern en sydvänd strand vid en stor, skyddad vik på östsidan av Södertörn. Vid tiden för bosättningen stod havsytan ca 25 m högre än idag och boplatsen låg i en omfattande skärgård med Östersjöns öppna vatten i öster.
Boplatsen i viken vid Sittesta var i bruk för ungefär 5000 år sedan. Vid den tiden fanns boplatser av samma karaktär som den vid Sittesta längs hela den svenska kusten ända upp till södra Norrland och också på Åland och Gotland och på andra sidan Östersjön. Vi kallar människorna som levde på dessa boplatser för ”gropkeramiker”, på grund av den karaktäristiska gropdekoren på deras keramik-kärl. Odling och djurhållning hade införts i östra Mellansverige redan ca 3900 f Kr, dvs nästan 1000 år tidigare. Trots det ser man mycket få spår av säd och boskap på de gropkeramiska boplatserna. I stället finner vi rikliga tecken på att man ägnat sig åt sälfångst, fiske och jakt och kanske också svinhållning. Har det äldre jordbrukarsamhället återgått till ett en jägar/samlar-tillvaro under den här perioden? Och varför har man i så fall valt den vägen? Eller är det så att de gropkeramiska boplatserna bara speglar en del av den tidens samhälle och att det finns odlingsboplatser i inlandet som vi idag inte känner till?
Boplatsen vid Sittesta upptäcktes redan på 1930-talet och då utfördes också en mindre arkeologisk undersökning på platsen. Under 80- och 90-talen har också en stor mängd lösfynd – bland annat yxor och keramik – tillvaratagits i åkermarken."
Arkeologen Katarina Appelgren (?) var vår guide i området.
Grav som väntar på att grävas ut och dokumenteras.
Gravformen påminner om några av de gravar som kom fram vid utgrävningen i Jordbro i samband med byggnationen av ett andra pendeltågsspår.
Gropkeramiksskärva
Fyndlådor
Suddigt foto av en pilspets (?) av skiffer (?)
Ett s k minieggblad
Flera besökare hade med sig egna gamla upphittade fynd på åkrar i närheten.
Den kommande motorvägens sträckning. Några till andra boplatser har också grävts ut i samband med vägbygget.
Diagram som visar strandlinjens uppkomst och förskjutning under årtusendena.
Utgrävningar skedde på bägge sidorna om 73:an. Nu fyra år senare finns det flera intressanta rapporter om det mycket omfångsrika fyndmaterialet, jordanalyser m m. Det är häpnadsväckande resultat (i alla fall för mig som lekman) med hjälp av de senaste tekniska landvinningarna inom arkeologin.
| | Titel och info | Ladda ner | Förf | RAÄ | Socken | Kommun |
| | UV Mitt Daff 2007:1 |
| K Appelgren | 266 | Ösmo | Nynäshamn |
| | UV Mitt Daff 2007:2 |
| B Kihlstedt H Larsson H Runeson | 68 | Ösmo | Nynäshamn |
| | UV Mitt Daff 2007:3 |
| L Evanni | 258 | Ösmo | Nynäshamn |
Gravar och begravningar?
Utbyggnad av Väg 73, delen Hammarbacken–Nyfors
Södermanland, Ösmo socken, Valla 1:1 och 2:1, RAÄ 266
Dnr 423-1874-2005
Katarina AppelgrenSammanfattning
Vid undersökningen av RAÄ 266 i Valla påträffades fyra gravar. Det
var en mittblocksstensättning och tre stensättningar. I den stora flacka
stensättningen fanns både brända ben och daterande fynd, i den stora
mittblocksstensättningen fanns förutom fynd av löpare och brynen även
ett bronsföremål och i en stensättning fanns endast en löpare. Den fjärde
stensättningen saknade helt fynd. Fynden av bältesdetaljer som agraffer,
söljor, hålkälade ringar och remändebeslag tillhör folkvandringstid. De
två gravar som ej kunnat dateras på grundval av fynd och/eller 14C-analys
har här hänförts till perioden yngsta bronsålder–äldsta järnålder på
grund av just avsaknad av fynd och benmaterial i kombination med det yttre
gravskicket. De två fyndförande gravarna skulle på grund av fynden
kunna dateras till en yngre period. Dateringen av kol från den under
mittblocksstensättningen anlagda härden, att stensättningen kan vara anlagd
efter 900–800 f.Kr. Dateringen av ett bränt ben till perioden förromersk–
romersk järnålder är därmed ej samtida med de fynd som påträffades i
samma anläggning. Den yngre dateringen kan tolkas som en återkoppling till äldre gravar under folkvandringstid – ett inte helt okänt fenomen.
Sittesta – en gropkeramisk boplats på Södertörn
Utbyggnad av Väg 73, delen Hammarbacken–Nyfors
Södermanland, Ösmo socken, Sittesta 1:17 och 1:6, RAÄ 68
Dnr 423-1874-2005
Britta Kihlstedt, Hanna Larsson, Henrik Runeson"De första noteringarna som berör Sittestaboplatsen härrör från början av
1900-talet, då två grönstensyxor, en skafthålsyxa och en älghornshacka
med skafthål tillförs Historiska museets samlingar. Den exakta fyndplatsen
är osäker, men fynden ska ha upphittats år 1885 vid odling av en skogsbacke i Sittesta. Den egentliga ”upptäckten” av boplatsen sker dock först 1930, då Ivar Schnell uppmärksammar fynd av keramik i åkermarken på platsen. Detta ledde till att Stockholms högskola förlade grävningar till Sittesta följande år. I flera av de rutor som grävdes noterades mörkfärgade, fyndrika kulturlager innehållande bl.a. rikligt med keramik. Under 1980-talet har privatforskaren Sven Gunnar Broström vid flera tillfällen samlat in fynd från de uppodlade delarna av boplatsområdet. Bland fynden märks gropkeramik, hela- och fragmentariska stenyxor och mejslar, slipade flintfragment, benföremål, slip- och malstenar. Dessutom har förekomst av skärvsten och en härd noterats. De flesta av fynden har påträffats på den västra sidan av Väg 73. Boplatsen var således redan känd när projekteringen för den nya vägen utfördes och den berördes därför inte direkt av de arkeologiska insatser som utfördes i samband med de olika förstudier och arkeologiska utredningar som föregick fastställandet av vägen.
Den övergripande målsättningen med undersökningen av den gropkeramiska boplatsen vid Sittesta var att försöka få underlag till tolkningar av boplatsens sociala funktioner. Sådana underlag kunde exempelvis utgöras av spår efter konstruktioner, gravar, rituella depositionsmönster, ”exotiska” föremål och arbetsytor. Att närmare undersöka lämningarna från yngre perioder (brons- och järnålder) prioriterades lägre. Metodiskt präglades undersökningen av ett interaktivt- och kontextuellt arbetssätt. Metoderna kom dock i viss mån att anpassas efter lagerförhållandena på platsen, som visade sig mer komplicerade än väntat. Lagren har tillkommit på flera olika sätt, bl.a. genom upprepade vattennivåförändringar som ställvis omsvallat och inlagrat de arkeologiska lämningarna. I andra delar av boplatsen har omfattande svämlager från meandrande sötvattensflöden påverkat lagerbildningen. Slutligen har senare tiders odling skadat kulturlagren, framför allt i de norra, högre liggande delarna av boplatsen.
Spåren efter stenålderns verksamheter framträder tydligast i det mycket omfattande fyndmaterialet, dominerat av keramik (ca 325 kg). I övrigt framkom också rikligt med bearbetad sten, varav många redskap som yxor, mejslar, slipstenar och malstenar kunde identifieras. Anmärkningsvärt för just Sittesta är den förhållandevis stora mängden grönsten, vilket starkt talar för att bl.a. yxor tillverkats på platsen. Stenmaterialet är huvudsakligen av lokalt ursprung, men även främmande råmaterial, som flinta och skiffer, påträffades.
Det osteologiska materialet består av både obrända och brända ben och visar en tydlig dominans av marina arter, främst säl. Det finns också sparsamma inslag av domesticerade arter som nöt, hund och eventuellt svin. Detta tillsammans med förekomsten av säd daterad till perioden kan tolkas som att den marina fångsten kompletterats med djurhållning och odling. Sammantaget indikerar de osteologiska och arkeobotaniska analyserna att boplatsen varit bebodd mer eller mindre året runt.
Utifrån de anläggningar som framkom har tre konstruktioner tolkats som rester efter hus eller hyddor. Svårtolkade områden med stolphål antyder att ytterligare lämningar av detta slag funnits på platsen. Två anläggningar kan utgöra lämningar efter gravläggningar. De saknade dock fynd av människoben och tolkningen är osäker. Ett enstaka skallben av människa som påträffats i ett kulturlager visar dock att döda hanterats på platsen. Också andra lämningar på boplatsen har preliminärt tolkats som resultat av ceremonier och rituella depositioner. Exempel på detta är de stora mängder till synes krossad keramik tillsammans med upp- och nedvända krukbottnar, vilka främst kan knytas till den direkta strandzonen. En depå av trindyxor och keramikdepositioner i gropar kan ses som andra rituella uttryck. Med stöd av stratigrafi n, lagrens innehåll av stilistiskt registrerad keramik och koldateringar har en grov indelning av det gropkeramiska utnyttjandet i tre faser föreslagits; en äldre (ca 3250–3000 f.Kr.), en mellan- (ca 3000–2800 f.Kr.) och en yngre fas (ca 2800–2600 f.Kr.). Fasindelningen är preliminär och dateringarna ungefärliga. Det förefaller med ledning av denna fasindelning som huvuddelen av de fenomen som setts som rituella markörer skett under mellanfasen, vilken främst kan kopplas till Fagervik III-keramik. Två hyddor/hus kan knytas till den äldre fasen medan indikationerna på yxtillverkning främst kan kopplas boplatsens två yngre mellanneolitiska skeden."
"Man kan anta att de övre delarna av i stort sett alla kärl varit dekorerade. Detta mot bakgrund dels av den höga andelen dekorerat material, dels av att mynningsskärvor utan dekor är ovanliga, medan det däremot inte förekommer dekorerade bottnar. En av skärvorna avviker genom den människoliknande figur som ristats nära kärlets mynning (F4651, fig. 41). Figuren har inkorporerats i den övriga dekoren genom att en av kärlväggsgroparna utgör figurens ”huvud”. Figurristningar på gropkeramik är ovanliga. Från gropkeramiska boplatser i Skåne finns några publicerade exempel, vilka tolkas som människofigurer. Dessa saknar dock ”huvud”. Motiven ses i dessa fall som tecken på kontakter österut. Ytterligare några opublicerade skärvor med liknande motiv från samma skånska boplatser fi nns i Historiska Museets samlingar. Nyligen har Per Persson (2006) publicerat liknande figurer ristade på västsvenskt gropkeramiskt material, både på keramik och på en skifferplatta. Persson ställer sig dock mer tveksam till att tolka ristningarna som människoavbildningar och kallar motiven för ”semaforliknande ornament”. Exemplet från Sittesta är så vitt vi vet den enda kända skärvan där figuren placerats direkt i anslutning till en grop, vilket gör tolkningen att det rör sig om en människoavbildning frestande. En sådan tolkning öppnar också onekligen nya perspektiv när det gäller hur groparna på gropkeramiken ska förstås."
Gravar längs vägen genom Sittesta hage
Utbyggnad av Väg 73, delen Hammarbacken–Nyfors Södermanland, Ösmo socken, Sittesta 1:36, RAÄ 258
"Undersökningsområdets yta omfattade cirka 2 940 m2. Undersökningsområdet var registrerat som ett gravfält innehållande även yngre huslämningar. Vid undersökningen borttogs 24 gravar och dessa utgjordes av 19 stensättningar, två blockgravar, en rest sten, en omarkerad grav samt en så pass skadad grav att det yttre gravskicket inte gick att fastställa. I tre stycken av dessa påträffades inga fynd eller begravningar, då dessa var kraftigt förstörda av bl.a. tidigare vägbygge och bortodling. Ytterligare tre gravar var kraftigt förstörda av torpbebyggelsen och aktiviteter runt denna. Gravarna dateras utifrån 14C och fynd till sen förromersk järnålder–romersk järnålder.
Dnr 423-1874-2005
Louise Evanni
Med bidrag från Ingela Harrysson, Jan-Åke Ljung och Susanne Östlund
Hålvägen karterades och här kunde även en fortsättning på vägsträckningen identifieras på andra sidan av Väg 73. Hålvägen visade sig dessutom sammanfalla med en vägsträckning på en karta från 1772. Hålvägen bedömdes dock vara betydligt äldre, förmodligen samtida med gravarna.
Av övriga lämningar undersöktes två torplämningar och en källargrund, samtliga daterade utifrån fyndmaterialet till sent 1600-tal fram till tidigt 1700-tal. Dessa grävdes i sin helhet.
För att få en uppfattning om utbredningen av stenåldersfynden inom fornlämningen grävdes sex stycken grävenheter jämnt fördelade inom gravfältet. Fem av dessa innehöll stenåldersfynd i form av kvarts och grönstensavslag. Även lösfynd i form av yxor och keramik påträffades."
Kommentarer